Snart är vi inne i höstens första månad September, jag håller inte riktigt koll men har varit sjukskriven ett antal månader. Direkt jag börjar tänka på verkligheten utanför min hästbubbla som jag söker skydd bakom får jag panik. Trotts all tid så har jag gjort få förändringar för att förbättra min situation vilket är varför ångesten och depressionen är konstant i min närvaro. Det har förbättras , det kommer några dagar då det känns som om jag kan göra Allt,det finns inga hinder och jag har en ihållande energi som räcker 24/7. Tyvärr låter jag den energin ta över och gör alldeles för mycket vilket resulterar i att efter några hyper dagar lägger kroppen av och det finns ingen energi alls, känner mig eländig och nedstämd som tillslut går vidare till depression och en konstant uppgiven känsla, det är lättare att ge upp och avsluta allt för jag kommer aldrig fungera normalt.
Det är fruktansvärt jobbigt att det fortsätter såhär, jag älskar mina hyper dagar, jäklar vad effektiv jag är! Men priset av det är bara fruktansvärt.
Vissa saker fortsätter jag att skjuta på och tar inte tag i det vilket är den självklara anledningen till att jag står fast i det läge jag är idag. Har en plan men nu måste jag faktiskt gör något åt saken och inte vänta på "rätt" tillfälle. Det kommer bli bra i slutändan,något jag är övertygad om men resan dit är enormt svår och tuff.
Som tidigare nämt är hästarna min flykt, min fristad. Även om kroppen inte är med mig så tvingar jag mig ut för det kommer att ge mig en gnista i livet och energi. Tidigare har jag nästan kännt mig skyldig för att jag är ute med hästarna samtidigt som jag är sjukskriven, men jag är inte förkyld eller har brutit något ben utan har en psykisk sjukdom som rehabiliteras av att vara ute i skogen eller spändera tid med hästarna och förr all del resten av mina djur. Så att känna skuld är bara dumt. Jag har haft enormt svårt att be om hjälp och stanna upp just för att jag kännt att samhället inte accepterar psykisk ohälsa som fysisk ohälsa, att det är bara att "skärpa sig" och bita ihop. Vilket är idioti hundra gånger om. Någont jag lärt mig och tyvärr fått uppleva är att psykisk sjukdom blir fysisk om det går för långt. Det kommer lösa sig i slutändan jag måste bara hitta ett sätt som fungerar för mig.
1 kommentar(er)
